Emma och fröna

Hela dagen har jag suttit här inne och följt vädrets olika faser, där utanför.

Ett spikregn som avstannar i silverdroppar. En värmande sol. Ett åter ihållande regn. En grånande himmel. En stark vind som viner i äppelträdets ljusgröna bladverk. En lättare vind i gräslökens runda svagt cerise-lila skira blomknoppar. En dov sol i ett grånande moln. En åter starkare vind mot hasselns toppar. Stora smattrande regndroppar mot fönstret. En åter åter grånande himmel. mot en ljusblå i väster.

Ett hot mot mörkare tider.

Ett hopp om ljusare tider.

Jag är försöker vara följsam mot Moder Natur i mina inre känslostormar. Och då, just då,  kan jag dra en parallell  om att hon och jag följer ett liknade mönster. Så utmattande det är för oss , men ändå så befriande. Jag är inte ensam.

Koltrasthannen visslar på, såklart har han inte inte lika stor hjärna som vi.

Lyckliga vi, och stackars han som kan visslar på som om inget har hänt.